På väg in i hamn i Agadir upptäckte vi en trut intresserad av något bakom båten. Vi hade glömt att ta upp paravanen. En stackars tonfiskliknande fisk släpades efter, knappt vid liv. Snabbt upp på däck och vi hade en gratis middag i sista sekund. Annars fick vi ingen fisk alls mellan Safi och Agadir. Misstänker att de många trålarna tar det mesta. Hela natten hade vi parerat mellan fiskebåtar.

Agadir upplevde vi som en motsats till Safi. Där finns en ganska fin yachthamn med lyxaffärer och pool men ett stort minus är att man inte vill besöka dusch eller toalett i hamnen då det är kallt vatten och mycket ohygieniskt. Agadir är e

n turiststad med en lång strandpromenad kantrad med hotell, restauranger och diverse nattklubbar. Inget direkt för oss men skönt att vara tillbaka till civilisationen. Vatten, mataffärer, internet, frimärken, el, d.v.s. det mesta som vi behövde och inte fått tag på sen Portugal. Ikväll, den 25e oktober, bär det av mot Kanarieöarna.

Försökte ta oss till Agadir men dagarna gick och vinden var knapp så vi tog oss till Safi. Även om vindarna inte alltid var de bästa så var det en trivsam segling på fyra nätter. Nu började vattnet bli varmare, 23 grader som högst (långt utanför Gibraltar), och vi började få fisk, äntligen! Redan den andra dagen fick vi två guldmakrillar (dorados) och en tonfisk (striped). Det blev stekt guldmakrill till lunch och sushi tonfisk till middag.

Vi var inte säkra på om Safi var en ”port of entrance”, som det behöver vara för att komma in i ett nytt land utanför Europa, men vi chansade då hamnen verkade stor och enligt sjökort hade ett ”office”. När vi kom fram morgonen den 20e såg det dystert ut. Ingen gästhamn alls och vi var på väg att vända ut ur hamnen för att gå vidare då de ropade in oss från kaj. Vi fick ligga utanför en fiskebåt inom ett låst område. När vi angjort kom en kille i adidas overall och sa att han kom från kustbevakningen. Inom några minuter satt hela sex personer i sittbrunnen, varav ingen hade någon slags uniform. Det var immigration, kustbevakning, tull och någon slags hälsomyndighet. De flesta hade vanliga kollegieblock de skrev upp alla våra detaljer i. De tog våra pass och båtpapper och gav oss en ”Watch man” för att ser över oss. Kaos med andra ord och vi undrade var tusan vi hamnat. De var alla ändå mycket trevliga och gjorde nog sitt bästa för att få de förvirrade turisterna att trivas.

Vår ”Watch man” var vår guide med mini taxi, dvs. en scooter. Tydligen är det okey att åka tre på scooter om man är turist, annars inte. Denna mannen tog oss vart vi ville men med sin egen touch. Kommunikationen var inte den bästa och det underlättade inte att han inte kunde skriva. Vi kommunicerade med en blandning av engelska, franska och teckenspråk. Efter 4 nätter på sjön längtar man verkligen efter en dusch. Vi försökte framföra detta och han tog oss till ett hamam. Mikael trivdes som handen i handsken och kom ut med ett leende. Själv har jag nog aldrig känt mig så ut stirrad. Det verkade som att jag varit den enda europé som någonsin besökt detta hamam. Mikael hade fått en ordentlig genomskrubbning då han ansågs vara mycket skitig. Mig mest glodde de och fnissade lite åt och en kvinna hällde vatten över mig medan hon ville att jag skulle borsta håret. Jag blev kanske inte så ren som Mikael, som var nästan sönderskrubbad, men det var skönt att få rengöra sig i den varma källan.

Medan Mikael tog farm väderkartor på ett internet café fick jag en extra guidning på scootern genom handelsområdet och krukmakardistriktet. Här är färdmedlen, förutom scooter, bil och häst (eller åsna) och vagn. Det känns som man är tillbaka i tiden och ute på landet ökar andelen åsnor.

Vi tog en taxitur in till Marrakech. Enligt vår ”Watch man” skulle det ta en timma men den tog nog två. Helt ok om man inte behöver dela taxi med fem andra personer. Vi var alltså SJU personer i en bil! Mikael och jag fick dela framsätet och bälten kunde man bara drömma om i de gamla skruttiga taxi bilarna. Förarna pressade i 110 km/timmen (80 var lagligt) och det var nog allt bilarna kunde hantera utan att falla sönder. I vilket fall var det snabbare än bussen och till ett mycket rimligt pris.

Marrakech upplevde vi som väldigt turistigt. Marknaden innehöll bara turistprodukter, samma saker i varannan affär. Den lokalbefolkning vi fick kontakt med var bara de som tiggde pengar på ett eller annat sätt. Ska man ta en bild gäller det att ingen känner att det är just dem man tar bild på, då kan de komma efter och skrika efter pengar. Det var ändå en upplevelse att få se detta myller av liv. Nattmarknaden ska man inte missa. När vi kom tillbaka till hamnen sent på kvällen visade det sig att vår ”watch man” tagit sig friheten att sova i vår sittbrunn i väntan på att vi skulle komma tillbaka. Vid grindarna ringde vakten efter honom och han kom ”sömndrucken” och hämtade oss på sin scooter.

Att lämna Safi var inte det lättaste. En halvtimma efter att vi gått upp (så glad att vi var vakna) kom en hel skolklass i blå overaller till fiskebåten innanför oss. De skulle väl lära sig att svetsa eller något, men de mest blickade ut över oss och de andra två segelbåtarna som sedan kvällen innan fått lägga sig utanför oss. Mikael försvann för att köpa diesel (med scooter), hämta pass, båtpapper och betala hamnavgift. Under de timmarna han var borta kände jag mig som huvudattraktionen ännu en gång. Det gick inte att gömma sig. De lutade sig över relingen på båten för att kunna se in i vår båt. Snabbt snappade ungdomarna upp att mitt namn var Maria och de påbörjade sina försök att charmera till sig bröd, som de såg levererades till båten. Vi kände oss fullproppade med intryck och upplevelser och det var på ett sätt ganska skönt att komma ut på ”ensamma” havet igen.