Atlantic crossing- 707.5 hours, 2 946 nm – 24th of November to the 24th of December

December 26, 2013 in Travel Plans

Vi avgick från St. Cruz, Teneriffa, den 23e och stannade snabbt till vid La Gomera bara över dagen den 24e. Kl. 17.30 seglade vi vidare tillsammans med den svenska segelbåten Galicia. Vi hade sett på väderprognoserna att delar av resan ner mot Kap Verde troligtvis skulle vara vindfria men vi bestämde oss för att gå i alla fall bara för att komma iväg. Vi satte en gräns på hur mycket diesel vi skulle förbruka för att behöva åka in till Kap Verde och tanka upp båten innan övergången. Ganska snart fick vi stiltje och motvind. Vi tappade även bort Galicia som vi sist såg med en mycket mer västlig kurs än oss. (Bambi skulle segla ifatt oss från La Gomera men vi såg aldrig av dem. Atlanten är stort!).

Först strax norr om Kap Verde började vinden ta i åt rätt håll. Vi hade förbrukat någon liter för mycket diesel men med kuling vindar mot Karibien kunde vi inte hålla oss. Ok, man kanske kan tycka att det är idiotiskt att segla ut i Atlanten i kuling men prognosen sa att det skulle lägga sig så vi började vår seglats västeröver. Vinden varade bara i några dagar innan det blev totalt bleke. Valet var då att förbruka dieseln och hoppas på att nå Kap Verde eller helt enkelt vänta på vind. Vända om var faktiskt inget högt prioriterat alternativ. Nu ville vi över. Vi såg över vår dricksvattensituation och bestämde oss för att driva runt. Där satt vi i Nitassinan med 5000 meters djup under båten och funderade på hur mycket vatten det faktiskt finns på jorden.

 

Fördriva tiden i stiltje

Under fyra dagars tid låg vi i stiltje med 35 grader i skuggan och 27 grader i vattnet. Många böcker blev lästa men det finns faktiskt en del att se på det blanka havet. Vid en första anblick kan det se livlöst ut men Atlanten kryllar av liv. Under vår båt hade vi ett eget litet samhälle. Förutom diverse påväxter under skrovet så hängde nu ett antal små yngel med, ett 20 tal dorados och en trigger fish. Det var så trevligt att ha dem med så vi fiskade ingenting när vi flöt runt. På håll såg vi ofta både delfiner och valar men vilka arter var svårt att avgöra. Atlantic spotted dolphins såg vi med säkerhet och förmodligen också Rissos dolphin som är en lite större delfinart. Dessutom såg vi tandvalar vid flera tillfällen som vi inte kunde identifiera då de var på för långt avstånd.

I den heta värmen är det härligt att svalka sig med havsvatten. Vi hällde hinkar över oss under färden och när vi låg i stiltjet passade vi på att simma på öppet hav. Efteråt satt vi nöjda i sittbrunnen innan Mikael efter en halvtimma gick upp på däck och fick se en två meters haj under båten. Vi simmade inte mer efter det.

Vi hade pratat om att packa ihop dingen innan överfarten men med alla andra förberedelser glömdes det bort. Det var inte helt fel då rastlösa Mikael fick chansen att ta roddturer ”Atlantic Safari” under stiltjeperioden. Med uv hus på kameran gav han sig av för att fota små fiskar som lever under någon slags manet med ett litet segel, likt en portugisisk örlogsmansmanet. När Mikael var i dingen fick jag syn på drivved, liknande en pall, som jag tyckte att Mikael skulle passa på att paddla ut till för att se vilket djurliv som kunde finnas därunder. Det var bara det att när han närmade sig, den så kallade drivveden, så blänkte den till och försvann i en hajlik rörelse under ytan.

 

Mikael provar säkerhetsutrustningen

När vinden kom tillbaka så gjorde den det snart med råge. När vi nått, ganska exakt, halvvägs ut på Atlanten kom en ihållande styv kuling. I en veckas tid kämpade vi mot 15-25 m/s vindar och 4-5 meters vågor. Det allra värsta i sådant väder är det som kallas för ”squalls”. Ofta, men inte alltid, såg vi molnbankar komma bakifrån och med dem kom plötsliga kraftiga vindar. Från 15 m/s ökade det till 25 m/s på bara någon sekund. Då gäller det att man inte har för mycket segel ute och man får ha tungan rätt i mun. Eftersom autopiloten inte klarar av att hålla båten i sådana vindar handstyrde vi mesta tiden. Vi hade allvarlig sömnbrist och blåmärken över hela kroppen efter att slungats runt i båten. Man blir helt slut av att ständigt parera i de höga vågorna. Benen vek sig efter att stått och styrt i timtal. Vi var tvungna att dreja bi i tre nätter för att klara av det hela. När man drejar bi ligger man med lite segel uppe och rodret låst mot vinden. Det gör att båten rör sig minimalt i vindens riktning och båten balanseras med seglet. Redan första natten vi gjorde detta fick vi skador på båten. Peket slogs sönder när båten slungades ner mot de stora vågorna och genuan, som var lite utrullad i motsatt håll om storseglet för mer stabilisering, fransade sig i sömmarna. Med lite skador och blåmärken tog vi oss i alla fall igenom det. Vågorna tog det längre tid innan de försvann men det var så skönt när vindarna började stabilisera sig. Då kunde Mikael börja reparera skador. Det första han gjorde var att försöka spänna ner peket som fått sig några rejäla smällar. För det band han snören runt några verktyg som han fäste i flytvästen (som har säkerhetslina). Använde kalsongerna som verktygsbälte (för det är hans favvo outfit, varför skita ner kläder i värmen?) och så klättrade han ner under peket. Jag stod i sittbrunnen och observerade. Då kom en jättevåg så att Mikael doppades under vattnet. Hans min när flytvästen utlöstes var oslagbar. Den otympliga korven runt halsen gjorde att han inte kunde komma upp, förbi peket. Till slut fick han ur lite luft så han kunde röra på sig igen. Jag verkligen asgarvade och när Mikael väl var uppe tyckte han också att det var ganska kul. När han kom in i sittbrunnen frågade jag ”varför blev du sugen på ett dopp i just det tillfället, eller tyckte du att det var en bra idé att passa på och testa säkerhetsutrustningen?”

 

Fågelliv

Vi såg inte så många arter fåglar under överfarten. En del stormfåglar, stormsvalor, petreller och tropic birds. Närmare kusterna såg vi sulor. Till vår stora förvåning fick vi sällskap av en kohäger mitt ute på atlanten, mellan stiltjen och kulingen. Den satte sig i aktern och såg allmänt utmärglad ut så vi matade den med lite dorado som vi fångat dagen innan. Den hängde med till morgonen därpå då den i gryningen siktade mot Afrika igen. Stackarn hade fått skjuts i flera sjömil åt fel håll. Vi förstår inte hur den lyckades hitta oss, eftersom vi seglat en bra bit i ca 18 timmar, men innan midnatt kom den tillbaka igen. Den cirkulerade runt båten tills det blev gryning då den fick mod att landa i aktern igen. Hägern var kvar tills vi skulle slå, då han blev rädd och försvann.

 

Fiske på Atlanten

Mat har man inte någon större brist av på Atlanten om man kan tänka sig äta mycket fisk och helst har en kyl. Då det var kuling hade vi ingen som helst lust att fiska och när det var stiltje var fiskarna vårt tidsfördriv som vi istället matade, men under övrig passage fick vi fisk nästan varje dag. Vid flera tillfällen fick vi stanna upp och säga att det var nog. Det häftigaste var nog när vi fick en tonfisk på paravanen och medan Mikael rensade den råkade kroken hamna strax ovanför ytan, precis bredvid båten. Då hoppar en annan tonfisk upp och hänger sig fast i draget. Vi fick diverse arter av tonfisk, dorados och wahoo. Närmare Karibien fick vi rensa däcket från flygfisk varje morgon.

Får man inte fisk får man lätt bläckfisk på natten. Draget hinner bara vara i någon minut innan det nappar. Mikael fick upp ett riktigt monster som säkert vägde närmare 2 kg rensad. Även om det är tufft att vara vaken på nätterna när man känner att man inte fått tillräckligt med sömn så är det fantastiskt vackert. När himlen är öppen är stjärnhimlen underbar. I svallvågorna från båten syns marelden och andra lysande organismer. En natt hade vi ett gäng stora, minst en meter långa, dorados med oss vid sidan av båten. När vädret är ok och man har tid att stanna upp och se allt detta är det fantastiskt.

Skulle vi vilja göra om resan? Nja, säger vi just nu. Det har varit en väldigt tuff passage. Vi utropade falskt ”Land Ohoj” några gånger innan vi såg land på riktigt. Som hägringar, vi ville så gärna se land. Vi var ute lite mer än 29 dygn och det sista dygnet kändes som en evighet av längtan att få sätta fötterna på landbacken. På julaftonsmorgonen klockan 05.00 puttrade vi in i Margiot Bay på St. Lucia. Där möttes vi av doften och ljuden av regnskog.