Tydligen behöver man ett så kallat, “coastal permit” för att segla längs Dominicas kust och dessa gäller bara i maximalt fyra dagar vilket betyder att inom fyra dagar måste man färdas mellan Roseau och Portsmouth. Nästa stopp för oss var Salisbury som ligger däremellan. I Salisbury dök vi med East Carib Dive som drivs av Harald, en halvtokig men mycket trevlig tysk. Vi hade fått tips om detta ställe av några amerikaner (man får inte dyka utan guide på Dominica) och det var ett mycket bra ställe. Billigare än andra och mycket bättre service än vi fått tidigare.

När vi var nöjda seglade vi vidare till Portsmouth på norra delen av Dominica. Tyvärr upplevde vi inte staden som speciellt trevlig. Vi fick också berättat för oss av en svensk kvinna som bor i staden att hon har blivit rånad sex gånger, på gatan och i hemmet. Däremot hittade vi en mycket trevlig och kunnig guide för en tur på Indian River (Sea Bird Tours, finns med i Doyles). Hade lite otur med vädret då det regnade en del men när solen väl var framme lyckades vi se en leguan. Mina favoriter var två unga ”green herons” som satt och ruggade på en gren. Har man sett Pirates of the Caribbean kanske man känner igen huset på en av bilderna?!

Dominica har varit en favorit bland de besökta länderna i Karibien. Gillar man regnskogsturer och dykning kan man underhålla sig i flera veckor. Det finns en vandringsled genom hela ön, från söder till norr. Vissa delar är lätta och andra lite svårare, så som leden ut till den kokande sjön. Nog reklam för Dominica, nästa stopp är Guadeloupe.

Seglingen från Martinique till Dominica var fantastisk. Vi startade tidigt på morgonen och ganska snart hade vi en knölval framför båten som följde oss en bit på vägen. Vinden var kraftig, ca 10 m/s, men vågorna hade inte riktigt börjat bygga upp så vi gjorde ibland hela 7 knop. Vi var framme i Roseau vid 14 tiden vilket gjorde att vi hade tid att hitta tull och immigration, som var öppet på en lördag då ett passagerarfartyg kom in. Vi hade tur!

På söndagen lyckades vi få en marinbutik att öppna sina dörrar så vi kunde handla en ny mask till mig. Lyckades också hitta en ”random” snubbe (så som man gör här i Karibien) som relativt billigt kunde fixa en tur i Morine Trois Pitons National Park som är ett av UNESCO´s världsarv. Vi fick en taxi och en guide. Guiden tog oss på en ca 5 timmars vandringstur över berg, igenom regnskog och över rykande heta bäckar (Valley of Desolation) för att komma till världens andra största kokande sjö. Jag som har korta ben fick i vissa fall krypa på alla fyra för att ta mig upp i lervälling men det var det värt, för det var en imponerande kokande sjö. På vägen tillbaka badade vi i en varm bäck med små vattenfall. Kändes skönt för våra ömmande muskler. Jag tog även ett svalt bad i Titou Gorge fallen som är ett vattenfall som går igenom ett berg man kan simma in i. En scen i Pirats of the Carribean är därifrån. Vi hann även med att se Trafalgar falls som består av ett större och ett mindre vattenfall. Självklart tog vi ett dopp där och i de närliggande varma källorna (ca 30 grader). Tittade även på ”sulfur springs” men de var inget i jämförelse med vad vi sett innan. Små kokande hål de tar vatten ifrån för spa bad. Vi hade en fantastisk dag. Våra kroppar var nog renare än på länge när vi kom tillbaka till båten men kängorna tog en halvtimma att göra rent. Är det inte så man mäter lycka?!

Vi fick tillbaka autopiloten och den fungerade!! Glatt kunde vi segla vidare till Martinique. Bestämde oss for att börja med Marin eftersom det finns diverse båttillbehörshandlare där. Den första butiken vi gick in i hade extra bälten till autopiloten som vi letat efter, jackpott! Att man kan bli så glad över en sådan sak. När vi kände oss klara med Marin seglade vi till Fort de France, Martiniques huvudstad. Staden är väl planerad for yacht folket med en gigantisk dingebrygga. Däremot var vi inte så imponerade av själva staden då fasaderna är slitna och vissa hus är rena rucklen. Vi trodde vi kunde handla lite kläder här, då t-shirtar och linnen slits fort i solen, men kläderna var smaklösa. De flesta affärer hade lekfulla underkläder i skyltfönstren. Kanske lockar det in fransmännen?

Vi tog oss vidare till St. Pierre i hopp om vrakdykning. St. Pierre var en av Martiniques största städer fram tills 1902 då dess ca 30 000 invånare dog i en explosion från den närliggande vulkanen (Två personer överlevde). I och med explosionen sjönk en del skepp utanför St. Pierre och en del av dessa finns det vrakdelar kvar av som man idag kan dyka på. I ett stort område utanför staden är det ankringsförbud for att skydda dessa dykplatser. Vi åkte med en lokal dykbutik till vraket Amelie som ligger på bara ca 10 meters djup. Det var lite grumligt i vattnet men vi fick se stim av squid, diverse koraller och en hel del fisk.

Till Mikaels stora glädje ligger det ett Romdestilleri (Depaz) strax utanför St. Pierre. Dit gick vi i uppförsbacke en varm och solig dag. Men det var det värt. Maskinerna var inte från igår. Säkert från tiden efter vulkanexplosionen. Mikael kom ut med ett leende på läpparna och en påse gotte. På vägen dit och hem passade vi på att se på resterna av staden från innan explosionen.