s/y Nitassinan

Vi spenderade 10 nätter i Horta, på Faial, innan vi tog oss till S. Miguel. Autopiloten blev fixad förvånansvärt snabbt när väl ingenjören var i butiken. Stor skillnad mot när vi reparerade den på St. Lucia där det tog över fyra veckor och kostade det tredubbla. De sista tre dagarna i Horta väntade vi på vind. Vi tog promenader (då vi fick återse den Svenska briggen Gladan som vi även såg på Kanarieöarna) och passade på att gå in på den berömda seglarbaren Peter´s som även har ett museum för karvningar i valben (s.k. scrimshaw). Som man som seglare bör göra i Hortas hamn lämnade vi vårt märke bland alla de tusentals andra målningar som förbipasserande gjort genom åren. Med de dåliga vindarna bestämde oss för att segla till S. Miguel för en snabbvisit. Det var egentligen originalplanen men eftersom vi var sena i planeringen hade vi funderingar på att segla direkt till England. Vi var glada att vi bestämde oss för S. Miguel som visade sig vara en mycket vacker ö.

Vi hyrde en bil en heldag och upptäckte fantastiska vyer. Vi besökte tvillingsjöarna som ligger långt ner i en gigantisk vulkankrater. Om man tittar noga ser man att det är en nyansskillnad på vattnet i de olika sjöarna då den ena är lite blåaktig och den andra mer grön. Vi åt medtagen lunch nere vid en av sjöarna på den enda udden i sjön med utsikt över en liten stad på andra sidan. Det måste vara lite udda att växa upp i en vulkankrater.

Mikael hade bestämt sig för att ta ett bad. Nu var det ca 17 grader i havet men det finns ett ställe där vulkanisk värme strömmar ut ur en grotta. I hela området strömmar värme ur marken. Vi klädde om till badkläder men blev skeptiska när ett annat par vände från badstegen. Det visade sig att det vid högvatten inte är någon större skillnad i temperaturen från havstemperaturen. Vill man ha värme ska man satsa på lågvatten. Envist tog Mikael ett snabbt dopp. En stor eloge för han var den enda av oss andra åtta personer som besökte badplatsen medan vi var där.

Sista stoppet för dagen blev på toppen av Lago Fogo. Det är en bra bit upp med branta slingriga vägar men det var helt klart värt det. Fantastisk utsikt och hade vi haft mer tid hade vi vandrat ner till sjön i botten på kratern. Det går inte att åka bil ner i kratern. Vi hade en otrolig tur för när vi skulle åka ner kom dimman (Skrämmande att inte se mer än några meter framför bilen när man vet att man har hundratals meter ner om man kör av vägen). Det är ganska vanligt att turister åker upp på vulkanerna och missar utsikten för att det ligger ett tjockt molntäcke i vägen. Vi hade en perfekt dag!

Nu var det ett tag sen vi hade tillfälle att skriva på bloggen och det beror på att vi hastigt tog ett beslut att segla från Bermuda till Azorerna. På Bermuda fick vi vår första varma dusch sen vi var på St. Vincent (när Max och Katie var på besök i slutet av januari). Vi njöt!!! Kapellet som gick sönder under resan från Anguilla kunde vi lämna in hos en segelmakare så nu är vi skyddade i sittbrunnen igen. Vi fixade med båten fram till den 3e april då vi tog en dag ledigt för att se Bermuda. Med busskort tar man sig lätt runt öns få vägar. Vi åkte till kristallgrottorna, naturhistoriska museet/akvariet/zoo (allt i ett) och in till Hamilton som är den största staden. På vägen tillbaka till båten stannade vi för att bunkra mat vid ”market place” som är en av de större mataffärerna på ön. Bermuda har en underlig blandning av tropiskt och temperat inslag. Palmer, vita stränder och korallrev blandat med barrträd. Atmosfären är typiskt amerikanskt turistmål med hypertrevliga och serviceinriktade människor. Kändes lite som att vi var tillbaka till civilisationen igen. (På akvariet fick vi lära oss om hajleverolja och den underliga saragassofisken som lever under den runtflytande saragassotången, se bilder).

Morgonen den 4e april satte vi segel mot Europa och Azorerna. Efter bara sju timmar slutade autopiloten att fungera. Äntligen kommit iväg och hade fantastiska vindar och gjorde bra fart. Vi kunde bara inte vända för det skulle innebära en vecka till på Bermuda för att laga autopiloten. Det var ett beslut som visade sig bli jobbigare än väntat. Efter bara tre dagar fick vi vindar från ost/nordost och hade svårt att ta oss via den utstakade rutten. Vi hamnade 150 sjömil söder om och var i princip på väg mot kanarieöarna istället. Det innebar en omväg och flera dagar extra seglats. Det tog oss 19 dagar från Bermuda till Azorerna och vi hade räknat med 15 – 17 dagar. Mikael fick fira sin födelsedag ute till havs och i 10 m/s lyckades jag med få medel få ihop något som liknade en tårta (amerikansk pannkakstårta). Vädret var omväxlande med vindar som snurrade åt alla håll. De sista dagarna fick vi bra vindar igen från väst/nordväst och kunde sträcka upp mot Azorerna. Mikael passade då på att fiska och fick de hittills största tonfiskarna (longfin tuna), den ena på 4,5 kilo och den andra strax över 6 kilo. De kom väl till pass då vi tvingats äta ”protein” på burk i två dagar då färskvarorna tagit slut. Sushi och stekt tonfisk med potatis och gräddfil var otroligt lyxigt i jämförelse med kåldolmar och köttfärs på burk (undrar om det verkligen är kött i burkarna).

På förmiddagen den 23e april kom vi fram till hamnen i Horta på ön Faial som tillhör den centrala ögruppen av Azorerna. Som alltid när man kommer iland efter en långseglats har man en del att stå i, så som städa, tvätta och fixa med båten, men vi var helt slut. Lyckades lämna in autopiloten och handla mat sen däckade vi i soffan framför en film. Våra kroppar är fortfarande helt möra efter all handstyrning. Nacke och rygg har tagit mycket stryk. Förstår inte att vissa väljer att segla utan autopilot eller vindroder. Tortyr!! Nu kommer vi stanna på Faial tills autopiloten är fixad och förhoppningsvis är den klar nästa vecka. Sen kommer vi vänta på passande vindar och planerar att segla från Sao Miguel, Azorerna direkt till England.